Bloggen

Sedan det senaste inlägget har vi hunnit med en hel del här på flygskolan.

Flygningen har fokuserats på låghöjdsövningar med stor vikt på s.k. ”Close Air Support”, mest känt som CAS. I översättning blir det ungefär direkt flygunderstöd. Det är attackuppdrag som genomförs mot mål i närheten av egna trupper. För att undvika att egna soldater träffas krävs en hög precision i anfallet och detta uppnår man genom att en luftsamordnare, på engelska Forward Air Controller, leder in piloten mot målet.

Vi har övat tillsammans med mycket skickliga FAC:er i norra Västergötland och genomfört låtsasanfall på diverse lador och hus med stor framgång.

Förutom CAS har vi fortsatt öka svårighetsgraden på luftstrid på låg höjd. Vi har just avslutat övningar där vi flyger två mot en ned till 500 meter. Luften på låg höjd är mycket tjockare än luften på hög höjd. Det gör att svängradien på flygplanen blir mindre och striden blir därför förhållandevis kompakt. Detta ställer högre krav på omvärldsuppfattning än tidigare eftersom tre flygplan snurrar runt varandra och byter plats i ett högt tempo. Att hålla reda på vart de två andra är, vart marken är och vad jag är på väg mot är en spännande upplevelse.

Den sista kakan som vi har gått vidare inom är formationsflygningen. I ett och ett halvt års tid har vi flugit rote, d.v.s. två stycken flygplan i formering in till tio meter ifrån varandra. Nu har vi fått förmånen att kliva vidare till grupps storlek vilket innebär fyra flygplan i formation. Jag kan ärligt säga att min respekt för de som flyger formationsuppvisningar har skjutit i höjden avsevärt. För att formationen skall hållas stabil måste man som sista flygplan fokusera på ledarflygplanet (ettan) och bortse ifrån de andra två som ligger däremellan (dock är det ens eget ansvar att se till att inte kollidera med framförvarande) vilket går stick i stäv med överlevnadsinstinkten. När man får kläm på det är det dock riktigt trevligt att flyga grupp och det ser bra ut från marken också.

Ettan längst fram, tvåan till vänster i bild, trean till höger och fyran längst bak.

Slutligen så har vi genomfört överlevnad i fjällmiljö i Hemavan. Utbildningen går ut på att lära sig hantera överlevnadsmaterielen vid en eventuell utskjutning i vintermiljö. Efter en gedigen teoretisk utbildning sattes vi ut på kalfjället där vi fick gräva os en s.k. snöka. Man gräver sig helt enkelt in i en snödriva och täpper till öppningen. En snögrotta alltså. Snön isolerar mycket bra eftersom den innehåller luft, vilket gör att det aldrig blir under någon enstaka minusgrad inne i snökan oavsett hur kallt och blåsigt det är utanför. Under tre dagar fick vi prova olika varianter på grävda bostäder och kunde sluta oss till att man kan göra det riktigt bekvämt för sig själv med en bra spade och lite snö.

Nu är det ju vår på riktigt så det blir nog inte aktuellt än på ett tag.

/REG

Flyget bär sina egna kostnader för infrastruktur. Men små flygplatser får allt tuffare att klara sina kringkostnader. EU:s överenskommelse om avgifter för säkerhet, handling, passagerarservice m m är oftast anpassat för större flygplatser som finns i övriga Europa.

Jag tycker att det är bra om frågan uppmärksammas dvs hur små flygplatser och ofta kommuner/regioner förutsätts bära dessa obligatoriska avgifter. Idag finns inte heller det statliga stödet (senast ca 104 mnkr/år) kvar som var destinerat till icke-statliga flygplatser. De medlen som i och för sig inte var så stora, är dock idag en del av regionala medel för infrastruktur. Och tyvärr finns det inte någon prioritering av anslag till flygplatser.

Det är dock glädjande att notera att många små flygplatser kan notera en ökning av trafiken sedan en tid tillbaka, så även i Linköping. Både linjerna till Amsterdam och Köpenhamn visar en mycket stark tillväxt. Såväl affärs- som privatresenärer har ökat.

Den mindre flygplatsen kan här uppvisa klara konkurrensfördelar jämfört med den större; korta incheckningstider, smidigt flöde hela resan och bra personlig service.

Däremot behöver vi på olika sätt uppmärksamma och analysera hur förutsättningarna ser ut på längre sikt för mindre flygplatser. Jag tror själv att många mindre flygplatser kommer att kunna fortsatt existera och utvecklas, till glädje för många resenärer.

Socialdemokraterna i Linköping och IF Metall anordnade idag ett seminarium om försvarsindustrins roll och framtid. Vid det välbesökta seminariet medverkade bl a den helt nye ordföranden i Försvarsutskottet Peter Hultqvist (S), representanter från Saab, FMV, Metall och NuLink. Alla var överens om att försvarsindustrin är en viktig motor för tillväxt och utveckling såväl i Linköping som i Sverige.

Däremot så kanske uppfattningarna kan variera om vilka initiativ som nu måste tas.

Jag skulle vilja understryka vikten av att vi (nationen) tar fram en strategi för hur man ser försvarsindustrin långsiktigt, t ex försvarets försörjning av materiel, uppgradering av teknik och system vad gäller Gripen, kompetensförsörjning framöver, var hittar man de som behövs för de kvalificerade jobben, oavsett om det handlar om verkstadsarbetare, tekniker eller ingenjörer? Spetskunnande behövs för att också få bredd!

Staten måste markera sitt intresse och engagemang och Sverige är för litet som nation för att vi inte skall dra åt samma håll i dessa viktiga frågor. Dessutom så måste staten mer täta sambandet mellan försvarsindustrin och den civila tillämpningen, alltifrån IT-telekom till hälso- och sjukvård m m. Här finns även framtidens jobb att hämta!

som fått utmärkelsen Årets museum 2011. Det är ett välförtjänt och uppskattat pris Flygvapenmuseet erhållit. Linköpingsborna kan vara mycket stolta över att ha denna kulturskatt i kommunen.

Sedan invigningen den 12 juni förra året så hade man räknat in 120 000 besökare vid årsskiftet. Många barnfamiljer och däribland många kvinnor. Flygvapenmuseet har inte tidigare haft så många kvinnliga besökare utan mest entusiaster.

Jag är övertygad om att mixen mellan traditionellt museum som visar flygplan genom tiderna och beskrivningen om samtiden och folkhemmets framväxt har attraherat nya besökare. Jag är själv fascinerad av att både kunna följa flygets roll i historien och samtidigt se barndomens vardagsrum på 60-talet som en trevlig nostalgitripp.

Jag är också övertygad om att museet kommer att locka ännu fler besökare framöver.

Ett stort och välförtjänt grattis till Mikael Parr och övrig personal på museet samt även till volontärerna som hjälper till att berätta historierna om flygplanen vid guidningar m m.